Det lösa sambandet mellan politisk och konstnärlig radikalitet. Artikel för Konstnären 2018.
Måste en kulturradikal konstsyn hos en konstnär alltid åtföljas av en progressiv syn på samhället och politiken? Och tvärtom, måste en kulturutövare som sympatiserar med en konservativ politisk ideologi av nödvändighet omhulda och producera konst som kan betecknas som konservativ?
Det finns gott om exempel på motsatsen. När den brittiska konstnären Tracey Emin i en intervju 2010 deklarerade att hon röstade på Tory-partiet väckte det en viss uppmärksamhet. Emins radikala, stökigt provocerande konst tycktes svår att förena med en konservativ samhällssyn. Och det socialrealistiska måleri som blev förhärskande i Sovjetunionen mot slutet av 1920-talet visar på ett utmärkt sätt hur radikala vänsterrörelser ofta har vurmat för kulturkonservativa konstnärliga uttryck.
Lars Anders Johansson, som är redaktionschef på den marknadsekonomiska tankesmedjan Timbro, försöker i sin bok Att dansa efter maktens pipa – Kultur i politikens tjänst att formulera hur en konservativ eller liberal kulturpolitik skulle kunna se ut. Det går att vara kritisk till mycket i Johanssons bok, men han har också poänger som är värda en närmare granskning.
En av hans teser är att kulturradikalism och kulturkonservatism är ett motsatspar vars konfliktlinje skiljer sig från politikens traditionella vänster-högerskala1 och att dessa två konfliktlinjer korsar varandra på en mängd olika sätt i enskilda konstnärskap och konstnärliga rörelser genom historien. Även om definitionerna av radikal och konservativ i de båda kontexterna konst och politik självfallet kan diskuteras i all oändlighet, så är jag böjd att hålla med Johansson. Sambandet mellan politisk hemvist och konstnärlig radikalitet tycks svagare än vi är frestade att tro.
För att visualisera sambandet kan vi ställa upp de båda positionerna i ett koordinatsystem där den horisontella axeln anger konstnärens politiska hemvist på en vänster-högerskala, medan den vertikala bedömer dennes konstnärliga hållning och praktik på en kulturradikal/-konservativ skala.
För att klargöra skillnaderna mellan kulturradikal respektive kulturkonservativ, har jag valt att beteckna de motstående ytterligheterna på den vertikala axeln utifrån några nyckelord: jag kallar den för PKG/TKR-skalan.
PKG står för Politisk, Konceptuell och Gränsöverskridande. Den betecknar en konst som vill utmana traditioner, vedertagna föreställningar eller konstens materialitet och som ofta, men inte alltid, använder konsten för politiska syften.
TKR står i sin tur för Traditionell, Klassicistisk och Romantisk. Konstnärer som drar åt detta håll inspireras av och knyter an till kulturarv och tidigare epoker. De ser konsten som ett självändamål och som ett verktyg för att uttrycka känslor snarare än politisk nytta.
Den som tycker sig se likheter med koordinatsystem som används för att beskriva GAL/TAN-skalan2 för politiska värderingar, eller den politiska kompassen3 är inte helt ute i ogjort väder.
Självfallet ger diagrammet en mycket förenklad bild av verkligheten. Det går att påstå att en viss ideologi eller ett visst parti inte låter sig definieras längs en vänster-högerskala, eller att det finns modernare sätt att se på politiska motsättningar. Det går med rätta att hävda svårigheterna med att jämföra konstnärer från olika epoker och världsdelar, och att en människas inställning till konst såväl som ideologi kan förändras över tid. Därför bör det påpekas att alla positioner i diagrammet är baserade på mina högst subjektiva sammanvägda antaganden. Diagrammet skall till syvende och sist ses som ett tankeexperiment och ett försök att illustrera en författares tes, snarare än resultatet av vetenskaplig forskning.
Kanske går det också att dra följande slutsats: när höstens val nu närmar sig kan det vara bra att påminna sig att det knappast är möjligt att utläsa hur en konstnär kommer att rösta utifrån dennes konstnärliga gärning.
Noter
1 – Lars Anders Johansson, Att dansa efter maktens pipa – Kultur i politikens tjänst (Timbro Förlag 2017), s. 241-246
2 – Oscarsson, Henrik (2017) Det svenska partisystemet i förändring i Ulrika Andersson, Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red) Larmar och gör sig till. Göteborgs universitet: SOM-institutet.
3 – The Political Compass, https://www.politicalcompass.org/