Jon Brunberg

Vi konstnärer behöver organisera oss. Situationsövergripande kommentar för studie av Transit, 2017.

Text för Transit Kulturinkubators Förstudie av infrastruktur för konstproduktion i Stockholmsregionen, december 2017. Ladda ned som PDF

1.

Vad betyder ateljén för samtidens konstnärer? Det är en fråga som omöjligen kan ge ett entydigt svar, men uppfattningen att konstnärsateljén är den primära produktionsplatsen för konst tycks stå sig förvånansvärt väl både bland utövare och hos allmänheten, trots att konstnärsrollen och det konstnärliga arbetet genomgått tämligen radikala förändringar under de senaste femtio åren.

Föreställningen att ett framgångsrikt konstnärskap kräver en ateljé sitter djupt även hos mig. Men när jag tittar tillbaks på min egen ateljéhistorik inser jag hur jag ofta sökt mig till temporära arbetsplatser och i långa perioder valt att prioritera mobilitet på bekostnad av en fast ateljé.

Jag har tillbringat mer än ett år av mitt liv på olika residencies: i Finland, Tyskland, Irland och Nordirland. När jag bodde i Berlin under några år arbetade jag i bostaden. Tidvis har jag hyrt kontorsplats hos arkitekter och konstnärsdrivna organisationer. Och jag har prövat mer udda arbetsplatsformer, inte minst tillsammans med konstnärsgruppen SOC där vi använde vår lokal på Bondegatan i Stockholm för att medvetet försöka upphäva gränsen mellan arbetsrum och publikt utrymme.

Jag anammade kort sagt under drygt tio år efter min konstnärliga examen en mobil konstnärsroll som blev på modet kring millennieskiftet – där laptop och internet blev viktiga arbetsverktyg och ateljén därför kunde finnas varsomhelst i världen, ja till och med uteslutas ur ekvationen. Det förhållningssättet passade ett konstnärskap där digitala verktyg och medier var centrala för produktionen, och ett internationellt engagemang, självorganisering och sociala processer var viktiga förhållningssätt till omvärlden och för den konst som skapades.

Först tolv år efter min examen från Konstfack, 2008, bestämde jag mig för att skaffa en mer permanent ateljé och flyttade in hos föreningen Färgkontoret i Beckers gamla administrationsbyggnad nära Gröndal i Stockholm.

 

2.

Det är inte bara digitaliseringen av konstnärliga verktyg, internets betydelse för konstnärlig verksamhet, konstens internationalisering och den ökade mobilitet som har förändrat synen på konstnärens arbetsplats sedan jag började studera konst för 30 år sedan.

Samhällets ekonomiska och politiska utveckling har också bidragit till att förändra synen på konstnärskapet och konstnärens roll i samhället på ett sätt som påverkar kulturskapares arbetsvillkor och metoder. Nya finansieringsformer, nya typer av institutioner, förändringar i utbildningssystemet och bredare rekrytering påverkar synen på vem som kan betecknas som konstnär, men förändrar också den konst som görs, hur den görs och för vilka.

Kanske är det dags att också uppgradera definitionen av var konsten görs? Utan att för den skull kasta ut den mer traditionella uppfattningen av hur konstnärens produktionsplats skall se ut. För det finns självfallet ingen anledning att hävda att det mer traditionella konceptet för konstnärsateljéer är passé. Tvärtom skulle jag säga att behovet av permanenta, speciellt anpassade lokaler för konstproduktion är lika stort i dag som tidigare – om inte större – inte minst om vi betänker den uppsjö av offentliga uppdrag som uppstår i den pågående byggboomens fotspår.

 

3.

I dag står Stockholm inför en radikal omvälvning av stadsbilden i takt med att förtätningarna pluggar igen olönsamma ytor i detaljplanen med nya bostäder. I byggboomens Stockholm håller hundratals ateljéplatser på att försvinna när rivningskontrakt omvandlas till uppsägningar. Även de hundratalet platser för kulturskapare i Beckers vackra tegelbyggnad i Lövholmen där jag har min ateljé förväntas sägas upp inom överskådlig tid. Kanske nästa månad. Eller om två år. Ingen vet.

Det är förvisso utmärkt att Stockholms Stad har antagit en ateljéstrategi med ambitionen att ta fram flera hundra nya ateljéplatser. Det visar att de tar frågan på allvar. Hur många platser som detta program kommer att skapa i realiteten är dock för tidigt att sia om.

Även utredningen och uppgraderingen av ateljéstödet är välkommen: att subventionera ateljéhyra är en stödordning som gynnar långsiktig konstproduktion – även de år då konstnären inte har utställningar eller andra offentliga uppdrag.

Men räcker dessa och andra åtgärder verkligen till? Just nu sprider sig oron i de berörda föreningarna. Var kommer vi att kunna hitta nya ateljéplatser nu när gamla industriområden försvinner i en rasande takt? Och kommer vi att ha råd med de lokaler vi behöver?

Just detta med hyresnivåer och betalningsförmåga har visat sig vara en knäckfråga. Konstnärsnämndens senaste undersökning från 20161 visar att bildkonstnärer har en medianinkomst på ca 13 100 kr i månaden före skatt, inklusive brödjobb. Marginalerna är med andra ord lövtunna. En ökad inkomst innebär mer pengar att lägga på ateljéhyra men ofta mindre tid att göra konst för. Rummets storlek, beskaffenhet och kvadratmeterhyran måste vägas mot arbetstid och inkomst. Det är den enkla ekvation och den realitet som de flesta av oss konstnärer brottas med.

Något som verkligen kan förändra ekvationen på längre sikt och skapa större marginaler för oss konstnärer är att våra inkomster höjs, till exempel genom att vi får skäligt betalt för det arbete vi faktiskt lägger ned vid utställningar och andra arrangemang vi deltar i. Men att åstadkomma det är ett långsiktigt arbete som inte på något sätt löser dagens situation.

 

4.

Det är anmärkningsvärt att ett av de få konstnärsdrivna kulturhus med ateljéer som finns kvar i innerstaden är Kulturhuset Kapsylen på Södermalm. Anmärkningsvärt eftersom huset köptes av en grupp arkitekter och konstnärer 1978 och fortfarande ägs av den förening som bildades då2. I en öken av instabila rivningskontrakt förefaller Kapsylen vara ett under av samordnad hållbarhet. Ett än mer ambitiöst exempel är Space Studios som grundades i London 1968 som i dag har cirka 750 hyresgäster i mer än 20 fastigheter3. Temple Bar Gallery+Studios som jag hyrde ateljé av 2003 har ett ”Kulturanvändaravtal” med Dublins City Council som innehåller en klausul för ”skälig hyra”4. Det finns säkert många fler liknande exempel. Det vore intressant att titta närmre på hur den här typen av mer långsiktiga modeller skulle kunna fungera i Stockholm i dag.

Trots att de flesta konstnärers möjligheter att ta ekonomiska risker är minimal så är jag alltså övertygad om att det går att nå hållbara lösningar även i den nuvarande situationen i Stockholm, men det kräver engagerade, välorganiserade konstnärskollektiv som samagerar i solida partnerskap med andra aktörer som har en grundläggande förståelse för konstnärers arbetsvillkor. I det arbetet måste också vi konstnärer börja att kliva över de trösklar som byggts upp under årtionden av individualism och bli bättre på att organisera oss. Först då kan det verkligen börja att hända saker.

Noter:

1 – Konstnärernas demografi, inkomster och sociala villkor, Konstnärsnämnden, 2016, tabell 20. Kan laddas ned från http://www.konstnarsnamnden.se/default.aspx?id=19862. Se också KRO:s rapport Bild- och formkonsten i siffror 2016: http://kro.se/node/4368

4 – Temple Bar Gallery+Studios hemsida http://www.templebargallery.com/info/about/history

Foto: utsikt från ateljén, © Jon Brunberg, 2020.