Jon Brunberg

Demokratin och den konstnärliga friheten

 

By Jon Brunberg. Article for Swedish Radio P1 OBS, and their jubilee week. Broadcasted  April 12 2010. Text in Swedish. Original article here

 

Den tyska grundlagen, Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland, har en intressant formulering i artikel 20. I den ges alla tyskar rätten att göra motstånd mot varje person som försöker att upphäva det demokratiska styrelseskicket. För mig är den en påminnelse om att demokrati inte är något som man kan, eller bör, ta för givet.

I samband med den senaste tidens debatter om konst och yttrandefrihet har jag återvänt till den tyska grundlagen för att se vad den säger om den konstnärliga friheten. I artikel 5 står det att "konst och vetenskap, forskning och undervisning vara skall vara fri."

Det är en kraftfull formulering som jag tycker placerar konsten i ett bättre sammanhang, än t.ex. den svenska yttrandefrihetsgrundlagen, som bland annat har till ändamål att säkra ett fritt konstnärligt skapande, men som i huvudsak handlar om radio och tv.

Kanske beror skillnaderna mellan de två grundlagarna på Tyskarnas särskilda erfarenheter av hur statsmakten försökt att kontrollera konsten för sina syften. Nazisternas kulturpolitik framstår i dag som ett av de mer åskådliggörande exemplen på vad som kan hända om en stat försöker att upphöja en viss estetik till lag. Den konst som Nazisterna ogillade och betecknade som urartad, konfiskerades och brändes. De konstnärer som inte godkändes smutskastades och belades med näringsförbud. Det finns otaliga andra, liknande exempel, både från historien och samtiden.

Det är med andra ord inte konstigt att demokratiska stater valt att skydda den fria konsten i sina grundlagar. Samtidigt uppstår dilemmat hur statsmakten skall kunna stödja konst och konstnärer utan att anklagas för politisk styrning av kulturen.

I Sverige har lösningen sedan länge varit att stödet ges på, som det heter, "armlängds avstånd". Det är med andra ord inte politikerna som skall avgöra vilken konst som skall premieras utan särskilda myndigheter och sakkunniga. Jag tycker att principen fungerar utmärkt och att Svenska politiker, i det stora hela, är bra på att låta bli att blanda sig i frågor som direkt berör konsten.

Då oroar jag mig betydligt mer för själva kärnfrågan: den Europeiska demokratins vara. Många har dragit paralleller mellan dagens krisande Europa och 1930 års version. En jämförelse som ger obehagliga associationer.

Just därför kan jag tycka att det är beklämmande att den konstnärliga friheten i bland slarvas bort när yttrandefrihetsfrågor debatteras. Jag är den förste att tillstå att konstnärer har ett moraliskt ansvar för sina verk, men om vi i debattens hetta blandar ihop ansvarsfrågan med grundlagens skydd av det konstnärliga skapandet, så riskerar vi att dribbla bort oss så till den milda grad att det i stället framstår som om vi helst vill förbjuda en viss typ av konst bara för att den av någon anledning är obekväm. Det är ett praktfullt självmål för den som anser sig vara demokrat.

Om politiker och politiska debattörer börjar ropa på att utställningar eller föreställningar skall stängas därför att man anser att konsten är osedlig, osvensk, ofolklig, provokativ, eller vad det nu kan vara, så kan vi vara säkra på att vi är en bra bit på väg bort från ett samhälle präglat av öppenhet, pluralism och demokrati.

När Vilhelm Moberg går i försvar för teaterns frihet i inslaget i OBS 1967 så kan jag kan utan vidare instämma helt och fullt med honom, utan att egentligen behöva veta någonting om pjäsen som försvaret gäller.

Som jag ser det, handlar nämligen den konstnärliga friheten inte bara om rätten att kunna välja om en målning skall vara grön eller blå. Den är också ett mått på hur väl demokratin fungerar i ett samhälle.