Det är tyst. Dämpat. – text för Annika Thörn Legzdins 'Ephemera'
Text till Annika Thörn Legzdins bok 'Ephemera' som utkom på eget förlag 2022. Boken är formgiven av Elin Mejergren. Den var en av vinnarna av Svensk Bokkonst 2022 och finns att köpa på Konst-ig i Stockholm.
Det är tyst. Dämpat. Som om vi stannat upp och för en stund skiftat fokus från världen. Men utan att blunda. Utan att sluta förnimma omgivningen: växtligheten, atmosfären och de byggda strukturerna. Vi ser däremot inga människor. Deras, vår, närvaro gör sig indirekt påmind.
Den tid som vi lever i benämns ibland som antropocen: en geologisk epok som definieras av människans omfattande påverkan på jordens geologi och ekosystem. En stor majoritet av medlemmarna i forskargruppen The Anthropocene Working Group röstade 2019 för att antropocen skall betraktas som en formell geologisk epok och att dess startpunkt förläggs till mitten av 1900-talet då människans dramatiskt accelererande aktivitet och påverkan avsätter tydliga signaler i geologiska skikt. Den skarpaste och mest globalt synkrona signalen anses härstamma från det radioaktiva nedfall som orsakades av atombombstester på 1950-talet.i
Att vi lever i en geologisk era som bär vårt namn innebär inte att vår dominans över biomassan är total, och garanterar inte heller vår överlevnad. Under några år i mitten på 1300-talet dog uppskattningsvis 30-50% av Europas befolkning av bakterien Yersinia pestis som sprids via pestloppan som lever på gnagare och orsakar böldpest hos människan.ii Även i dagens värld utgör små djur, organismer och partiklar det stora hotet mot mänskligheten: över 700 000 människor dör varje år av virus, bakterier eller parasiter som överförs till människan av små levande organismer som till exempel myggor.iii Dagens covid-19-pandemi visar att inte ens de mest avancerade välfärdsstater kan förhindra spridningen av dödliga virus i stora befolkningsgrupper.
Det finns indikationer på att accelerationen avtar. Den kraftiga befolkningstillväxten i världen sedan industrialismens genombrott förväntas plana ut mot slutet av detta århundrade. Insikten att vi måste ändra vårt sätt att leva, att ställa om våra samhällen i en mer hållbar riktning, har slagit rot i breda befolkningslager i den rikare delen av världen. Makthavare följer efter. Politiken förändras. Samtidigt har våra livsbetingelser under antropocen förändrats radikalt. År 1800 levde 90% av jordens befolkning på landsbygden. Idag lever majoriteten av mänskligheten i städer.iv Urbanisering och industrialiserat jordbruk får konsekvenser för landskapet. Obrukad jordbruksmark återtas snabbt av växtlighet. I ett land som Spanien beräknar forskare att den andel av marken som täcks av skog har trefaldigats sedan år 1900.v I några delar av Europa använder man återförvildning som naturvårdsmetod för att återställa och skydda vildmark genom att ta ett steg tillbaks och låta naturen ta hand om sig själv med lite eller ingen mänsklig hantering. Som en del av återförvildningsprogram inplanteras arter som varit hotade eller helt försvunnit från vissa regioner eller kontinenten som helhet. Medan andra delar av världen avskogas för att ge plats åt odlingar och betesmark återförskogas och återförvildas delar av Europa.
Även Annika Thörn Legzdins bilder tycks vara på väg att växa igen. Som om de avbildar ett gränsland mellan växternas och människans värld. Kameran placeras ofta på marken: antingen direkt på jorden, inne i snår eller i en odlingsbädd i en gemenskapsodling – med kameraögat riktad upp mot trädkronorna eller ut mot omgivningen. I en av bokens bilder skymtar en skyline precis ovanför växtligheten. I andra verkar vi befinna oss i ett slags park. Och flera bilder är tagna på gatan. De visar växtlighet i den urbana miljön, bevarad eller planterad för människans välbefinnande, på människans villkor. Fotograferad från platser där människans ögonpar sällan befinner sig. Jag kan inte låta bli att återkomma till bildernas utommänskliga kvalitet. Hur de utmanar vår önskan om perfektion genom sin rörelseoskärpa, genomskinlighet och låga kontrast. Som om de vill hävda en härstamning från en annan typ av öga. Hur de uttrycker ett slags annanvärldslighet. Drömlikt flyktiga.
Bilderna skildrar en urban växtlighet – parker, gatumiljöer och odlingsgemenskaper – i ett par av världens största städer: framför allt New York och Rio de Janeiro. Det är platser som skapar gemenskap, sammanhållning, upplevelser och andra värden för de som sköter och besöker dem, men som här framställs utan människor. Vi kan inte ”höra” sorlet från den omgivande miljön. Det är dämpat. En eftertänksam och reflekterande tystnad.
Allt detta skapar en känsla av att vi genom fotografierna ser världen på växternas villkor. Det är förstås en illusion. De miljöer som vi möter i Annika Thörn Legzdins bok är formade av och för människor, precis som de flesta landskap som vi människor ser på bild eller själva besöker. Frågan är om det i antropocen överhuvudtaget är möjligt att föreställa sig landskap på vår jord som inte påverkats av människan.
Fotnoter:
i Subcommission on Quaternary Stratigraphy, The Antropocene Working Group, webbsida, hämtad 2021-04-05.
ii Centers for Disease Control and Prevention, Plague, webbsida, hämtad 2021-04-05; Wikipedia, Consequences of the Black Death, webbsida, hämtad 2021-04-05.