1884 (under arbete) - En handledning
1884 (under arbete) - En handledning
© Jon Brunberg, 2026
Gränsernas ursprung
När franska, brittiska och tyska styrkor år 1902 efter hårda strider tagit militär kontroll över en rad oaser i Saharaöknen som då tillhörde Marocko, tvingade kolonialmakterna den marockanske sultanen Abd al-Aziz att skriva under ett fördrag. Under förhandlingarna begärde sultanen att gränsen mellan franska Algeriet och Marocko skulle fastställas i fördraget men fransmännen ignorerade hans krav – de ville expandera sitt territorium och hade inget intresse av att fastställa några gränser i juridiska dokument.1 Gränserna i regionen var redan flytande. Det fanns områden där Sultanen hade liten eller ingen kontroll alls – också kallat för "dissidenternas land" – där gränser mellan släktskapsbaserade samhällen och centralmakten hela tiden skiftade beroende på aktuella handelsvägar, allianser eller konflikter.2
Idag är nationsgränser något som vi tar för givet, men i själva verket är det något ganska nytt. I sin bok Gränsbrytarna beskriver Erik de la Reguera nationsgränsens historiska utveckling och hur den hänger samman med kartografins framväxt. Han lyfter fram historikern Jordan Branch som i sin avhandling om kartografins genombrott i Europa visar att det var först vid en fredskonferens i Wien 1814–1815, efter det att Napoleon besegrats, som man började använda geografiska gränser vid fredsförhandlingar.3 ”Inte förrän 1815 kom alltså en stats suveränitet att likställas med administrativ och militär kontroll över ett visst landområde, definierat med geografiska gränser på en karta”.4
När de europeiska kolonialmakterna samlades i Berlin 1884–1885 för att sätta spelreglerna för koloniala anspråk på territorier på den afrikanska kontinenten så använde man sig av kartografins möjligheter. Konferensen tog visserligen bara upp ett specifikt fall: hur gränserna skulle dras i området kring Kongofloden, men den fick stor betydelse för den intensifiering av kolonialismen på den afrikanska kontinenten mellan 1885 och 1914 som brukar kallas för ”The Scramble for Africa” i och med att det reglerade hur kolonialmakterna skulle kunna göra anspråk på ett territorium utan att hamna i konflikt med varandra. Avtalet definierade till exempel ”principen om effektiv ockupation” som ett krav för att en kolonialmakt skulle kunna hävda rätten till ett territorium. Vad som avsågs med ”effektiv ockupation” blev dock omtvistat. I det slutliga dokumentet handlade det om att kolonialmakten måste kunna visa att den kontrollerade land som ockuperats längsmed kusten. Hur effektiv européernas ockupation blev i praktiken kan dock i många fall ifrågasättas.5 Afrikanerna själva hade (förstås) inte tillfrågats om huruvida de ville bli koloniserade, eller om något annat heller för den delen, så när ”The Scramble” tog fart mötte kolonialmakterna ett starkt motstånd från samhällen som inte tänkte ge upp sin suveränitet i första taget. Motståndet tog sig uttryck på många olika sätt – från krigshandlingar och uppror till diplomati och alliansbildningar. Européerna lyckades så småningom, och efter mycken blodspillan, att genomföra koloniseringen men det tog 30 år efter Berlinkonferensen. Då hade Afrikas karta ritats om i grunden och bara två suveräna stater återstod på kontinenten: Liberia och Etiopien.
Kartan och källorna
Omkring 2006 pågår flera debatter om koloniseringen av Afrika i svensk dagspress. Jag deltar i debatten på olika bloggar6 men inser snabbt att jag vet väldigt lite om den här delen av historien och påbörjar ett självbildningsprojekt för att fylla igen kunskapsluckorna. I takt med att jag lär mig mer dyker nya frågor upp. En fråga som biter sig fast hos mig är hur Afrikas politiska karta såg ut innan ”The Scramble for Africa”. De källor som jag direkt har tillgång till visar en väldigt summarisk bild. Forums Historiska Atlas från 1983 som finns i min bokhylla innehåller bara en enda karta som handlar om Afrika innan imperialismen och pekar ut ytterst ungefärliga positioner för bara cirka 30 afrikanska statsbildningar på denna enorma kontinent. Kartan återger noggrant kolonialmakternas hamnar och kuststater men märker bara ut de afrikanska statsbildningarna med grova ellipser. På Wikipedia hittar jag en liknande, väldigt grov karta med ett tjugotal statsbildningar från flera århundraden. Det finns förvisso omfattande arkiv med digitaliserade kartor från 1800-talet på amerikanska universitets hemsidor, men de utgår från en kolonial blick på territorierna och är både motsägelsefulla och svårtolkade.7 Jag borde ha förstått att västerländska atlaser och encyklopedier skulle visa ett minimalt intresse för Afrikas och afrikanernas historia, ändå blir jag både förbluffad och irriterad av bristen på information.
När jag råkar på den brittiske historikern John Donnelly Fages ”An Atlas Of African History”8 från 1958 så kändes det som ett slags genombrott. Fage tar visserligen bara upp ett litet antal historiska skeenden i Afrika över flera århundraden men det är den enda historiska atlas jag hittills sett som har ett tydligt afrikanskt perspektiv.
Den källa som betytt mest för det här arbetet är utan tvivel UNESCO:s storverk General History of Africa.9 Projektet inleddes 1964 efter ett önskemål från de afrikanska stater som nyligen blivit självständiga att skriva Afrikas historia utifrån deras perspektiv. För detta omfattande arbete, som kom att ta 35 år, samlade UNESCO en lång rad prominenta historiker (t.ex. ovan nämnde J.D. Fage) och experter för att skriva olika kapitel. Projektet blev klart 1999 och omfattade då 8 volymer på sammanlagt över 3000 sidor. Volym VI och VII som täcker åren 1800-1935 är utan tvivel de enskilt viktigaste källorna för det här arbetet.
Många andra källor har varit användbara, inte minst sådana som kartlägger språks geografiska utbredning. Det lär finnas över 2000 levande språk i Afrika i dag och många av dessa går att knyta till politiska enheter och därmed till ungefärliga geografiska områden.10
Politiken i fokus
Det är viktigt att poängtera att jag i det här arbetet fokuserar på politiska enheter. En politisk enhet beskriver här en större grupp människor som lever i ett organiserat samhälle på en specifik geografisk plats. Det handlar alltså inte i första hand om grupper som definieras utifrån etnicitet, religion eller språk. Begreppet fångar in alla typer av samhällsformer – till exempel kungadömen, hövdingadömen, stadsstater, kalifat, sultanat, emirat, stammar, klaner, konfederationer, kolonier, handelsstater och andra typer av organisationer. Alla enheter är inte nödvändigtvis suveräna utan kan stå i olika typer av beroendeförhållanden till andra samhällen. Jag har dock av resursbrist nödgats till att begränsa mig till de större enheterna. Det finns oräkneliga små kungadömen, klaner och subklaner, stats- och bystater som inte är med på kartan och som ofta har fått gå in under ett större kulturellt eller etniskt paraply. Detta är förstås en brist som kan korrigeras i framtiden om kartan tillförs ytterligare en nivå av detaljering.
Många enheter är baserade på släktskap med en gemensam anfader eller anmoder eller andra typer av familjeband (Sara, Darod, Isaaq). Där finns ”anarkistiska” samhällen där traditionen och kampen för överlevnad håller ihop medlemmarna (Joola). Där finns kungadömena som kan vara mer eller mindre centraliserade eller militariserade (Buganda) och de med tydliga åldersklasser knutna till militära hierarkier som inte utgår från släktskap (Nguni). Där finns federationer av kungadömen och andra typer av stater, löst eller hårt knutna till varandra (Aro-konfederationen, Fante-konfederationen), eller folk med gemensamma årliga rådslag (Herero). Där finns stadsstaterna: dåtidens Singapore, Hong Kong eller Luxemburg (Zanzibar, Lagos, Calabar) och andra stater med tydligt västligt inflytande (Sierra Leone, Liberia). Där finns muslimska stater, substater och federationer: kalifat, sultanat och emirat (Tukulor, Sokoto, Warsengeli, Mahdins rike). Och där finns slavhandlarnas stater (az-Zubayr, Tipu Tip, Mirambo).
Kolonialismen byggde på en rasistisk ideologi som skilde på "civiliserade" och "ociviliserade" folk – och med det kommer en föreställning om att vissa sätt att organisera samhällen är överlägsna andra. Därför har det varit viktigt för mig att undvika att värdera, rangordna eller klassificera de olika samhällsformerna eller styrelseskicken. Att jag skrivit ut vissa namn på kartan och andra inte handlar ofta om slumpen, estetik eller att jag behövt kunna navigera i min egen karta.
Ideologiska farhågor
Några samhällen som ännu bara antyds på kartan är till exempel de folk som tillämpar nomadisk pastoralism i Sahel och Sahara och det band av oaser som kontrollerades av Sanusi-ordern i östra Sahara. Här hamnar mitt sätt att markera politiska enheter som avgränsade territorier i konflikt med verkligheten. Det blottlägger ett stort problem med det sätt som jag valt att representera de politiska enheterna på kartan – med tydliga gränslinjer. Det fanns troligen få tydligt reglerade gränser mellan de afrikanska statsbildningarna på den här tiden. Som jag beskrivit tidigare så är föreställningen om en fast gräns som en förutsättning för territoriell suveränitet också något relativt nytt i världen på 1800-talet. Jag är fullt medveten om att jag här utgår från en nationalistisk ideologi med idén att försvarbara gränser är en förutsättning för suveränitet, trots att verkligheten för de flesta afrikanska statsbildningarna under andra hälften av 1800-talet troligen var mer flytande och dynamisk. Men jag måste också tillägga att jag ännu vet väldigt lite om hur man gjorde upp om gränser i 1800-talets Afrika eller vilka som gjorde det.
Min karta med dess tydliga gränser blir på så sätt ett försök att se historiska samhällsbildningar genom en samtida lins, med avsikten att skapa en bild av mångfald snarare än att redovisa exakta gränsdragningar. Jag har visserligen källor att tillgå för att förstå var en politisk enhet – en stat, klan, konfederation eller ett emirat – var ungefärligen lokaliserad vid en specifik tidpunkt i historien men i de flesta fall blir det fråga om mer eller mindre bra gissningar som begränsas av min brist på kunskap. Det är också viktigt att poängtera att jag, i min roll som konstnär, gjort tolkningar och vägval som baseras på estetiska och narrativa hänsyn snarare än vetenskapliga. Det finns, kort sagt, många andra sätt att göra den här kartan på – som också är mer exakta eller sanningsenliga.
Jag oroar mig trots dessa förbehåll ibland för att mina vägval och brister innebär en risk för att jag reproducerar föreställningen om en kolonial ordning och snarare förstärker bilden av Afrika som ett kolonialt projekt. Jag försöker förstå mitt eget ansvar och kan bara försöka vara så respektfull som möjligt inför den kritik som kan tänkas dyka upp.
Överflygning
Vilka organiserade samhällen, stater eller politiska enheter, fanns på denna enorma kontinent vid 1884? Och vilka är de stora skeendena vid denna tid? Låt oss göra en snabb överflygning över en rad statsbildningar söder om Sahara. Längs Nigerflodens övre flöde från Siguiri till Timbuktu håller det stora Tukuloor-imperiet (eller Tiyaniyya-kalifatet) på att fragmenteras och falla samman. Sydöst om Tukuloor i det som idag är Guinea står krigsherren Samori Turés stora Wassolou-imperium på sin höjd. Snart kommer han dock att vara indragen i ett förödande krig mot fransmännen.
I dagens Senegal och Gambia hittar vi Wolof-imperiet och Fouta Jallon och en rad kungadömen längs kusten i det som idag är Liberia och Sierra Leone. Vi hittar kungadömet Kong mitt i det som idag kallas Elfenbenskusten och öster därom det mäktiga Ashanti-riket som efter flera krig mot britterna blivit avskurna från havet norr om floden Pra.
Norr om Ashanti hittar vi Gonya och Misseriyya, samt Mossi-kungadömena Yatenga, Wugadugou, Gurma och Tekondougou. Här finns också stadsstaten Sikasso. Lite längre österut, vid kusten, återfinns det mäktiga, militäristiska Dahomey som hade en viktig roll i den transatlantiska slavhandeln men som vid den här tiden har försvagats efter ständiga krig med omgivande riken och press från britter och fransmän.
I dagens norra Nigeria hittar vi det stora, mäktiga, sunnimuslimska Sokoto-kalifatet som bestod av ett stort antal självständiga, sammanlänkade emirat. Söder om Sokoto finns Lupe-emiraten och Yoruba-staterna och vid kusten det av britterna kontrollerade Lagos. Här finns också det mäktiga kungadömet Benin vars huvudstad Edo kommer att intas och förstöras av britterna 1897. Kring Nigerflodens utlopp och delta hittar vi Ibo, Ijaw och Igbofolkens samhällen och öster om Niger den mäktiga Aro-konfederationen. Efik-folket kontrollerar den viktiga hamnstaden Akwa Akpa (Calabar).
Öster och söder om Sokoto hittar vi flera välorganiserade stater, som lydstaten Adamawa-emiratet, Mandara-kungadömet i bergen i dagens Kamerun och Bornu-imperiet vid vid Tchadsjön.
Runt Tchadsjön hittar vi Wadai, Baguirmi, Guola och Kobur som alla på olika sätt kommer att beröras av omvälvningar och stridighter i Egypten och Sudan. I de västra delarna av dagens Centralafrikanska republiken har folken Sara och Gbaya sin hemvist.
Egypten har sedan 1867 ingått i det Ottomanska riket styrt av en härskare med titeln Khedive. I februari 1881 gör stora delar av den egyptiska armén under ledning av överste Ahmad Urabi uppror mot det egyptiska khedivatet som svarar genom att begära hjälp från britterna som slår ner upproret och ockuperar Egypten.
Även i Sudan gör man motstånd mot ottomansk överhöghet och europeisk imperialism. Här uppstår en islamistisk rörelse, Mahdiyya (Mahdismen), med Muhammad Ahmad al-Mahdi (Mahdin) som ledare. Mahdisterna startar ett framgångsrikt uppror, ett heligt krig (jihad), från västra Sudan 1881 och besegrar de turko-egyptiska styrkorna i flera slag. Britterna skickar trupper under ledning av general Charles Gordon för att slå ner upproret men tvingas retirera till Khartoum som belägras av Mahdins trupper. I januari 1885 bryter Mahdisterna belägringen och dödar Gordon.
En annan viktig maktfaktor vid den här tiden är den sudanesiske krigsherren och slavhandlaren Rabih az-Zubayr. Han har sedan 1850-talet karvat ut egen stat i regionen Bahr el Ghazal, i dagens Sydsudan, där han bygger upp en armé och ständigt expanderar sitt territorium med nya fort, s.k. zaribas. Hans slavräder sätter skräck i befolkningarna i regionen och ödelägger hela samhällen. Zubayr fängslas i Kairo 1879 men erbjuds överraskande att bli guvernör över Bahr-el-Ghazal 1884, vilket han accepterar för att återigen fängslas 1885.
Jag avslutar uppräkningen här. Inte för att resten av historien på något sätt är ovidkommande utan för att den är så omfattande.
Den ofullbordade kartan
Den karta som jag nu visar på Galleri ID:I är ofullbordad och i bästa fall halvfärdig. Stora delar av den är skissartad. Andra delar är mer detaljerade. När jag väl beslutade mig för att visa denna ofullbordade version så föll en tyngd från mina axlar. Jag såg tidigare nämligen inget slut på det här arbetet. Det kändes både kravfyllt och hopplöst omfattande. I och med utställningen finns möjligheten att säga: mitt självbildningsprojekt kan vara färdigt nu. Det kom så här långt. Det blev så här. Och det är gott nog för mig. Jag hoppas också att det ofullbordade förstärker en känsla av att detta inte är en sann bild, utan snarare resultatet av ett försök att förstå och lära sig något. För mig är det både läskigt och befriande att våga lämna ifrån sig ett konstverk som så uppenbart är i process. Om det nu ens är konst. Och om det nu ens är viktigt att det är konst.
Noter
1UNESCO, General History of Africa VII, s. 93 (abridged version s. 48).
3Jordan Branch, Mapping the Sovereign State: Technology, Authority, and Systemic Change, Cambridge University Press, 2011,<länk>
4Erik de la Reguera, Gränsbrytarna, Norstedts, 2014, s. 182.
5General Act of the Berlin Conference on West Africa, 26 February 1885, <länk>; Foreign office of Germany, faksimil på franska och tysk översättning, <länk>
7FCIT, A Complete Map of Africa, <länk>; David Rumsey Map Collection <länk>; University of Texas, Perry-Castañeda Library Map Collection, <länk>
8John Donnelly Fage, An atlas of African History, London, 1958.