Jon Brunberg

Article for Obs i Sveriges Radio p1: Konsten och kapitalet

 

 

Article for Swedish Radio P1 OBS and the series 'Konsten och kapitalet' by Jon Brunberg. Broadcasted April 23, 2009. Photos: Edi Rama by Tomislav Medak (sourcelicense CC-BY 2.0) and Gilberto Gil, photo: Marcello Casal Jr/ABr
Source, lic: CC 3.0 brazil.

 

För den som vill ta del av idéerna bakom arkitektgruppen BAVOs bok Cultural Activism Today, som utgör en av startpunkterna för den här debattserien, så rekommenderas ett besök på deras hemsida. Där hittar man till exempel artikeln "How much politics can art take?" - "hur mycket politik tål konsten?" - i vilken BAVO riktar skarp kritik bl.a mot konstnärer som de anser tänker och handlar som humanitära organisationer. I stället förordar gruppen att den socialt engagerade konstnären lierar sig med radikal politisk aktivism och avslutar apellen med att uppmana konstnärerna att göra "en ny ansträngning att bli verkligt politiska".

Vill man ta den uppmaningen på allvar så måste man fråga sig vad som menas med det "verkligt politiska" och vad BAVO egentligen strider emot.

Jag skulle här vilja ta upp den definition av politik som den franske filosofen Jaques Rancière föreslår i sin text Estetiken som politik. Han beskriver här det politiska som "ett specifikt rum" och menar att han vill visa "hur politiken är själva konflikten om detta rum". Rancieres politiska rum kan förstås som en avskild del av den mänskliga kulturen med sina egna erfarenheter och konventioner som är gemensamma för de personer som är erkända och kapabla att definiera rummet. Som jag ser det är inte dessa personer bara politiker och tjänstemän, utan även om radikala aktivister och maktens kritiker. Deras kamp om makten är innebär också kampen om definitionen av vad som är "verkligt" politiskt.

I ljuset av Rancières definition av politik syns det mig som om BAVO:s uppmaning till konstnärerna är en strid om konstens rum snarare än politikens. Eller närmare bestämt: en strid om det lilla hörn av konstens rum som kan betecknas som den politiska konsten. Om man i stället ville ta upp kampen om det politiska rummet, varför begränsa sig till en viss typ av konstnärligt aktivism när dörren till politikens hela spektrum av möjligheter står på vid gavel?

Det är här det blir tydligt för mig hur svårt det är att särskilja den aktivistiska politiken från den inomparlamentariska. Och jag känner mig frestad att fråga om man inte som konstnär i allra högsta grad borde liera sig också med den etablerade partipolitiken? Inte som en ersättning för aktivismen utan som dess naturliga pol att ta spjärn emot eller agera i samklang med. Som en utvidgning av konstens politiska potential.

I de gamla västliga liberala demokratierna lyser konstnärerna med några få undantag med sin frånvaro i politikens finrum. Inte ens 60 och 70 talets politiskt inriktade kulturelit tycks ha velat förvalta den politiska makt som man kämpade för.

Jag frågar mig varför? Är det på grund av att konstnärer ser sitt yrkesval som ett avsägande av politisk makt? Är det på grund av att det konstnärliga rummets ideologi, om man får kalla det så, inte är kompatibelt med partipolitikens traditionella höger-vänster skala? Är det på grund av att väktarna av politikens rum tycks ha vänt humanvetenskaperna ryggen? Eller är det helt enkelt därför att politiken för många konstnärer förefaller oändligt trist och ofri?

Om man ändå vill hitta exempel på konstnärer som tagit steget från aktivism till maktens korridorer är det mot världens yngre demokratier man måste rikta blicken. Här finner vi musikern Gilberto Gil som var tongivande i den kulturella Tropicalismo-rörelsen på 60-talet, som började sin politiska karriär på 80-talet och var brasiliens kulturminister mellan 2003 och 2008. Vi har dramatikern och poeten Vaclav Havel vars ryktbarhet som dissident och engagemang i medborgarrättsrörelser som Charta 77 gjorde honom till Tjeckoslovakiens president efter den s.k. "Sammetsrevolutionen" 1989. Och vi har konstnären Edi Rama, en av grundarna av den albanska demokratirörelse som formerades på konstakademin i Tirana där han var professor, en rörelse som kom att spela en viktig roll för landets frigörelse från den kommunistiska regimen i början på 90-talet. Han blev sedemera albaniens kulturminister under några år och är numera Tiranas ständigt omvalde borgmästare.

Just Edi Rama tycks i sitt borgmästarämbete ha kunnat integrera sitt politiska arbete med en konstnärlig autonomi på ett sätt som pekar ut en av många möjliga vägar att smälta samman konst och politik. I en intervju skall han ha sagt: "Att vara Tiranas borgmästare är den högsta formen av konceptuell konst. Det är konst i sin renaste form".

På frågan om huruvida den aktivistiska politiska konsten kommit till vägs ände skulle jag vilja svara att den tvärtom inte ens kommit halvvägs, och att den riskerar att bli stående där på halva vägen så länge som konstnärer undviker den etablerade delen av politikens rum.

Om den politiska konsten i framtiden i stället kan utvidgas att omfatta en mångfald av strategier och metoder på alla nivåer i det politiska rummet så kommer det kanske bli nödvändigt att vända på BAVOs fråga "hur mycket politik tål konsten?" och i stället formulera den på följande vis: "hur mycket konst tål egentligen politiken?"